Det här är impuls men Svenskdotter har varit ödelagd längre än nånsin och jag har hunnit gå halva trean, skapligt sjukt. Det är snart jul, jag har snart körkort, man planerar balklänning, beställer studentmössa och skolan pressar en hårdare än nånsin utan att man behöver gå dit? Självständigt arbete kan vara det värsta jag vet, självständigt är så otryggt. Faktum är dock att jag bättrat mig i nästan alla ämnen, utom matten. Antingen är det någons slags spärr som lossat eller så har jag helt enkelt mognat lite när det gäller pluggmetod, vad det än må vara är jag glad för det. Något jag är mindre glad över är att mer än halva mitt arton-åriga år har passerat och jag hade bestämt att det skulle bli mitt bästa år men än så länge har det nog inte nått upp till förväntningarna, det har gått så snabbt att jag knappt kommer ihåg vad jag har gjort. Det som snart kanske når föväntningarna skulle väl vara att jag snart får köra bil utan mamma bredvid och en fet skylt där bak som varnar för att jag övningskör, vilket får alla andra att automatiskt och förnedrande köra om mig.

Jag har alla mina dagar i detalj planerade för att utnyttja så mycket tid som möjligt för att beta av plugg av olika slag, när jag är klar med det åker jag till handbollen, och på helgen spelar jag match, tar en sovmorgon, ser på idol och planerar dagarna för kommande vecka. Mitt liv är som en bubbla som ser likadan ut hela tiden, det är inte alls någon rolig bubbla, stel, rund och tråkig. Fruktansvärt grå och deprimerande, som tur var så drunknar jag inte i den då det finns personer som agerar ljuspunkter. 

Att bli aktiv här är långt ifrån ett löfte men kan vara stimulerande då man kan uppdatera lite lättare i telefonen nu för tiden, stor för del.

Bajs på stora rövar som inte ser sig för. Mitt lilla båtben är trasigt nu.

Lite från fotogrejen i lördags, helt grymt

Just nu försöker jag få tiden att gå i mitten av tvåan på gymnasiet, fast egentligen är jag ganska rädd för att det ska ta slut. Det är bara ett och ett halvt år kvar.

Men enda sedan jag fortfarande tappade tänder så hade jag bestämt mig att jag skulle bli snutis. Jag har fortfarande inte ändrat mig. Jag har alltid sett mig själv knalla omkring i uniform på gator och torg, någon som folkmassan kan ha antingen mer eller mindre respekt för. Och för att jag är tjej. Jag vill bli en sån polis som inte ungarna skriker "polis-polis-potatisgris" efter, en så polis ungdomar skulle kunna komma fram och prata med istället för att hata och ha fördomar om. En sån polis som inte är en finne i röven när man råkat köra för fort.
Och om jag lyckas bra på så vis några år skulle jag vilja bli kriminalare, disskutera, luska tänka och få ett slut på utredningar och sånt. Jag tycker sånt är spännande.

Dock är jag inte där än, långt därifrån. Jag ska gå klart gymnasiet först, efter det ska jag göra militärtjänstgöring, som en asbra merit för att sedan kunna söka till polishögskolan i Stockholm. Men innan själva högskolan tänkte jag hinna skaffa ett jobb och ha ett litet sabbatsår och kanske åka någonstans. Det är inte så väl planerat men jag tror jag vill ha det så. När det året är slut ska jag bara komma in på polishögskolan, gör jag inte det ... Ja då är mina önskedrömmar och förhoppningar puts väck. For sure.

Pluggar filosofi som fan, jag har ju då lovat mig själv att fram till påsklovet åtminstonde ska jag vara lika kreativ som Salonen i skolan. Sitter och försöker få till en bra början. Tar dock en paus ibland då jag försöker lära Birk rulla runt och sånt hundar gör. Han är värdelös än så länge.

I onsdags lät jag Fias mamma göra något roligt med mitt hår, det blev kort, dubbelsnagg och asballt tycker jag. Hihihi !!

Tossorna kom till mig igår kväll, efter blåbärspaj, chipsdippmorötterläsk och massa gamla filmer från ljunsgbroskolan så var kvällen slut. Jag tycker så mycket om er.

Jag är rädd att förlora dom jag tycker om, när lillebror är ute alldeles för länge om kvällarna och inte svarar på mobilen. Jag är rädd för att inte komma in på den högskola jag vill efter gymnasiet och slutar bakom kassan på Ica i Ljungsbro bland alla muppar istället. Jag är rädd för att inte leva upp till kraven när det gäller hur man ska vara. Mamma och pappas krav, mina lärares och sist men inte minst mina egna krav. Jag är rädd att ge fel intryck av mig själv när jag träffar nya människor. Jag är rädd för att göra bort mig i fel situationer. Jag är rädd för att glömma viktiga saker. Som kanske inte är viktiga för mig men jätteviktiga för andra. Jag är rädd att jag tappar tjejerna här hemma när jag spenderar nästan all min tid i Motala. Jag är rädd för att bråka med mamma, det är nästan det värsta jag vet. Jag är rädd för att säga till mormor när hon lagat något nytt jag verkligen inte tycker smakar bra, just för att hon kanske blir besviken, men egentligen så vet jag att jag kan säga det för att hon uppskattar att jag säger till. Jag är rädd att dom jag tycker om jättemycket ska tro att jag inte uppskattar dom tillräckligt för att jag har svårt att uttrycka mig. Jag oroar mig för nästan allt.

Jag har två syskon, två småbröder som inte är så små längre men de är åtminstonde yngre än mig även om snart bägge två växer om mig.. Mina börder heter iallafall Martin och Erik och är varandras raka motsatser när det gäller allt.

Martin är den äldsta, född 1995. Alltså 15 år så ska börja gymnasiet efter sommaren, i Nyköping så då flyttar han. Martin är en fantastiskt lat och bekväm bror, gör allt för genvägar och har bortförklaringar till allt. Han är den största skåpsätaren i familjen men går ändå inte upp i vikt det minsta. Han är en lång smal grabb med en stor kalluffs på huvudet och riktig tonårshy. När han är på bra humör är han en riktig charmknutte men kan ändra humör lika ofta som han byter kalsonger (för ofta). Martin och jag kunde se på varandra med hat i blicken och var rätt hemlighetsfulla och låtasades att vi inte brydde oss om varandra tills förra året då Martin blev sjuk och flyttade in på sjukhuset för en längre vistelse. Under många nätter när jag sov hos honom öppnades en lite annan värld bland landstingslarkan, sladdar, apparater och nålar. Martin och jag började prata och upptäckte då hur mycket vi inte visste om varandra när det gällde typiska tonårssaker vi hade gemensamt, han frågade mig plötsligt om råd. Det var något nytt. Under tre dagar när det var som värst när han hade respirator och vi inte kunde ha någon kontakt mer än att hålla handen så började jag uppskatta honom hur mycket som helst mer än jag gjort tidigare, när han sedan upptäckte det så uppskattade han mig tillbaka. Nu är vi nästan för öppna mot varandra och han ber fortfarande om råd och jag älskar när han gör det. Vi kan fortfarande se på varandra med nästan hatiska blickar men nu vet vi att vi verkligen bryr oss om varandra.
Martin har inte samma intressen som de flesta andra femtonåringar, visst han drar väl runt och testar dumma saker men han är järgare, varje chans han får under hösten och vinstern åker han med pappa till skogen. Det är det bästa han vet. På sommaren när han inte kan jaga är han med i en fiskeklubb och lägger ned hela sin själ i det istället. Martin har den bredaste östgötskan man kan tänka sig och framstår som en ashård kille men är egentligen en riktigt mjukis. Även under de 90% av tiden vi är osams så älskar vi varandra. Vi är ju trotsallt syskon.



Erik är den yngsta lillebrodern, han är född 1997. Han är en blond spinkig och blåögd sportfåne som spelar fotboll och innebandy. Han har kanske världens största fötter för sin ålder. Erik är dock bra i alla sporter, nån jävla sjuk gen han fått. Men man ska väl inte klandra honom för det, han är kapten i både fotbolls och innebandylaget. När Erik vaknar på morgonen lever han i en helt egen bubbla tills han fått läsa sporten i tidnigen och bläddrat igenom alla sportkanaler på text-tv. Pappas hysteri om text-tv har skadat Erik tror jag. Erik är en sån söt, väluppfostrad, försiktig och om omtyckt kille egentligen. Men när han är hemma är han ofta som en ond liten bortskämd parasit som får som han vill och vet hur han ska hanskas med mamma, ja Erik är den mest bortskämda i familjen och jag törs inte ens tänka på hur det kommer bli när varken Maritn eller jag bor hemma efter sommaren.
Erik har tre intressen när han inte tränar. Sitta framför sitt Fifa och vinna match efter match, fixa lag och spela bandy på baksidan, helst tills han dör om han fick. Och att stanna på Godishuset i Motala på vägen hem från mormor. Han har all energi i världen min bror. Och älskar uttrycket "tjänster och gentjänster" men håller sällan vad han lovar. Jag har inte förstått att lilleman börjat högstadiet än, han är ju så liten. Erik vet redan nu att han ska gå fotbollsgymnase sen och bli fotbollstränare i någon av de stora ligorna, även fast drömmen är den mest osannolika så får han gärna ha sina små drömmar min lille Erik.

Min dag. Det har inte varit någon extra ordinär dag att berätta om, typisk lovdag. Tog sovmorgon, en lång. Hoppade i mina julklappstofflor och traskade ned till en yougurt och slog mig sedan ned i soffan, Baksmällan gick på tv:n till att börja med, sen blev det Äntligen Midsommar och efter det precis när en Beckfilm började rulla igång, en jag inte sett så drar mamma fram dammsugarn och har vänt från mysmamma till monstermamma. Då stängde jag av dammsugaren och satte igång ett mindre krig oss emellan, men insåg att jag inte orkade så löste det snabbt igen och slog mig ner framför Beck igen. Erik kom hem med sina sportfånar till kompisar vid halv fyra när jag upptäcker att där har jag suttit de senaste timmarna i morgonrock och tofflor.. Tar tag i mitt liv med lite kläder åtminstonde. Kommer ner och skäller ut Martin för att han drar som en ångvällt överallt. Tjurar ihop på mitt rum och fastnar där framför boken som Fia tipsade mig om och vips när jag var som mest inne i boken plingar det på dörren, anar barnröster. Kommer ner och möts oväntat av faster och kusiner så vi lagar tacos och bestämmer oss för sleepover. Nu snarkar liten Amanda bredvid mig med fötterna på huvudkudden, söt 5-åring och kanske kosmisk tvilling med Lotta på Bråkmockargatan. Ska trilla ner och socialisera mig med faster och mamma, norpa skvaller och släkten och sen krypa till kojs.

Min första kär-kärlek var Frej. En islänning med blonda lockar som alla som inte känner honom har en förmåga att förknippa med Björn Gustavsson ni vet. Han spelar handboll och är målvakt, riktigt vass i målet dessutom. Så vi hade lite samma intressen. Känns ganska avigt det här eftersom risken är stor att han läser det jag skriver men vad gör det om hundra år. 

Frej är en ganska lat grabb som är söt när han skrattar åt sina egna skämt, har en stor förkärlek till sport och Island. Han trivs bra som en riktig mammas-pojke vilket han är. Han har kanske världens goaste blonda lockar. Han var bra på att ha nära tjejkompisar och göra mig svartsjuk. Töntmalin. Men han skrattde mest åt mig som tur var. Han är bra på att laga mat, han anser själv att han är bra på allt annat också hehe. Våra mammor hade och har fortfarande en förmåga att tycka om varandra. Frej var mitt första pirr upp över öronen och jag tror inte vi var ifrån varandra en dag under den sommaren. Vi försökte ta kanske tusen pussbilder en kväll och lyckades inte med en enda. Frej besitter nog det godaste sinnet jag vet, han skulle få dåligt självförtroende upp över öronen om han gjorde någon illa. Vilket jag inte tror han gjort nån gång.
Jag fick nåt bakslag en kväll och tog slut på kärleken. Ångrade mig lika kvickt men fick stå mitt kasst.

Det var den första, den fina, den var då och nu är vi här. Och idag är vi kompisar, pratar med mer eller mindre mellanrum. När det passar osånt.