var tog du vägen
Jag har alla mina dagar i detalj planerade för att utnyttja så mycket tid som möjligt för att beta av plugg av olika slag, när jag är klar med det åker jag till handbollen, och på helgen spelar jag match, tar en sovmorgon, ser på idol och planerar dagarna för kommande vecka. Mitt liv är som en bubbla som ser likadan ut hela tiden, det är inte alls någon rolig bubbla, stel, rund och tråkig. Fruktansvärt grå och deprimerande, som tur var så drunknar jag inte i den då det finns personer som agerar ljuspunkter.
Att bli aktiv här är långt ifrån ett löfte men kan vara stimulerande då man kan uppdatera lite lättare i telefonen nu för tiden, stor för del.
No rush in getting older and no use in wishing to be young
Hola. Det var ett tag sen. Har hunnit ha för mig massor saker. Som att bryta båtbenet, och sen inte bryta båtbenet. Konstigt. Få gips för första gången. Sen har jag firat tvillingkusiner, pluggat jättemycket, flera gånger. Jag var på Johanna Jossan Julias artonårsfest, massa kuwl. Jag har sagt ledsamt hejdå till bästis som flög till Thailand, så åkte jag till huvudstaden till faster, för det hann bli lov. Sen kom jag hem och saknade bästis, så hade jag kul dag med mam och Jonna i Linköping. Så pussade jag lite på min gulle, så blev Josefine 18 så då firade jag det med tjejer. Så pussades jag lite till. Så vann vi handbollsmatcher och sen var lovet slut. Sen lärde jag mig allt om ekonomiskt globalisering. Så blev det 2 mars och bästis kom hem, asbrun, asnygg, med present, röda converse. Och jag var så glad för att hon var hemma i en något grå period. Jag fick höra allt om Thailand, blev avundsjuk. Började längta till Turkiet i maj. Sen gosades jag hela natten. Så var det match. Första efter det obrutna båtbenet. Nervöst. Spelade jättedåligt. Vann. Fick en blåtira. Så firade jag Jonna med paket och tårta med tio ljus. Och snart börjar solsidan, som jag redan tjuvkollat på, ovärt.
bajs

Bajs på stora rövar som inte ser sig för. Mitt lilla båtben är trasigt nu.
Salong BRA






Lite från fotogrejen i lördags, helt grymt
13 mina ambitioner
Men enda sedan jag fortfarande tappade tänder så hade jag bestämt mig att jag skulle bli snutis. Jag har fortfarande inte ändrat mig. Jag har alltid sett mig själv knalla omkring i uniform på gator och torg, någon som folkmassan kan ha antingen mer eller mindre respekt för. Och för att jag är tjej. Jag vill bli en sån polis som inte ungarna skriker "polis-polis-potatisgris" efter, en så polis ungdomar skulle kunna komma fram och prata med istället för att hata och ha fördomar om. En sån polis som inte är en finne i röven när man råkat köra för fort.
Och om jag lyckas bra på så vis några år skulle jag vilja bli kriminalare, disskutera, luska tänka och få ett slut på utredningar och sånt. Jag tycker sånt är spännande.
Dock är jag inte där än, långt därifrån. Jag ska gå klart gymnasiet först, efter det ska jag göra militärtjänstgöring, som en asbra merit för att sedan kunna söka till polishögskolan i Stockholm. Men innan själva högskolan tänkte jag hinna skaffa ett jobb och ha ett litet sabbatsår och kanske åka någonstans. Det är inte så väl planerat men jag tror jag vill ha det så. När det året är slut ska jag bara komma in på polishögskolan, gör jag inte det ... Ja då är mina önskedrömmar och förhoppningar puts väck. For sure.
i can barley recall

Pluggar filosofi som fan, jag har ju då lovat mig själv att fram till påsklovet åtminstonde ska jag vara lika kreativ som Salonen i skolan. Sitter och försöker få till en bra början. Tar dock en paus ibland då jag försöker lära Birk rulla runt och sånt hundar gör. Han är värdelös än så länge.
change #

I onsdags lät jag Fias mamma göra något roligt med mitt hår, det blev kort, dubbelsnagg och asballt tycker jag. Hihihi !!
its all coming back to me now





Tossorna kom till mig igår kväll, efter blåbärspaj, chipsdippmorötterläsk och massa gamla filmer från ljunsgbroskolan så var kvällen slut. Jag tycker så mycket om er.
11 mina rädslor
10 det här får mig att gråta
Förut så grät jag jämt, åt allt. När jag kände att det var länge sen jag grät, så grät jag. Jag grät åt glada filmer, åt ledsna filmer. Dumma stunder men också sånna fina och romantiska stunder och saker. Gamla bilder. Minnen. När något gick mot min vilja, någon gav mig en dömande blick, jag fick en tillsägelse av mamma. Jag kunde gråta mig till söms för jag låg och tänkte på bara dåliga saker, som om jag ville gråta. Jag grät varje dag när Martin var sjuk, när gammelfarmor sa hejdå i somras och när jag blev sviken av någon jag tyckte om. Jag grät för att jag fick ångest för skolan, när jag satt och pluggade och det inte gick bra. Jag fick tårar som på beställning. Jag kunde tycka att det var som en lättnad att gråta ibland. Jag har aldrig gråtit och varit så känslig som de senaste två åren.
Men när vi började skolan igen efter i somras så kan jag räkna dom gånger jag börjat gråta sen dess. Jag har som en spärr, det kommer inga tårar, det är som om de tagit slut. Jag kan knappt gråta längre. Jag har blivit okänslig och jag vill inte vara okänslig, inte helt och hållet. Nu låter det kanske som om jag vill gråta och tycker synd om mig själv som inte får böla varje dag. Men nej, det har funnits dom gånger jag ville känna den där lättnaden i tårarna, så kommer dom inte.
Det enda tillfället är när jag skrattar mig till tårar, det funkar fortfarande. Och jag nöjer mig med det.
8 detta ångrar jag
Oj, jag ångrar tusentals saker. Både stora och små saker.
Jag ångrar allt från när jag inte hållt vad jag lovat till att måla naglarna i fel färg. Nej, naglarna gills föresten inte. Men jag ångar när jag skriker på mamma i onödan, dom gånger jag nöjt mig med G när jag vet att jag kunde fått ett högre betyg, för att jag varit jävligt lat. Jag ångrar att jag inte tagit tag i matten tidigare, jag ångrar när jag känner hur jag och mina ljungsbrotjejer glider mer ifrån varann. Jag ångar när jag medvetet snoozar för länge och missar bussen. Jag ångar när jag träffat helt fel pojke, när jag handlar och äter upp pengarna som smågodis samma dag dom kommer in på kontot, vilket leder till att jag blir pank resten av måndaden. Jag ångrar när jag inte kunnat vara tyst i sånna lägen jag borde varit det. Jag ångrar när jag gjort någon annan ledsen. Jag ångrar när jag sagt dumma saker, kommit med dåliga ursäkter till allt möjligt.
Men det jag ångar mest är när jag inte tagit de chanser som legat framför mina fötter för än de varit borta.
7 mina syskon
Martin är den äldsta, född 1995. Alltså 15 år så ska börja gymnasiet efter sommaren, i Nyköping så då flyttar han. Martin är en fantastiskt lat och bekväm bror, gör allt för genvägar och har bortförklaringar till allt. Han är den största skåpsätaren i familjen men går ändå inte upp i vikt det minsta. Han är en lång smal grabb med en stor kalluffs på huvudet och riktig tonårshy. När han är på bra humör är han en riktig charmknutte men kan ändra humör lika ofta som han byter kalsonger (för ofta). Martin och jag kunde se på varandra med hat i blicken och var rätt hemlighetsfulla och låtasades att vi inte brydde oss om varandra tills förra året då Martin blev sjuk och flyttade in på sjukhuset för en längre vistelse. Under många nätter när jag sov hos honom öppnades en lite annan värld bland landstingslarkan, sladdar, apparater och nålar. Martin och jag började prata och upptäckte då hur mycket vi inte visste om varandra när det gällde typiska tonårssaker vi hade gemensamt, han frågade mig plötsligt om råd. Det var något nytt. Under tre dagar när det var som värst när han hade respirator och vi inte kunde ha någon kontakt mer än att hålla handen så började jag uppskatta honom hur mycket som helst mer än jag gjort tidigare, när han sedan upptäckte det så uppskattade han mig tillbaka. Nu är vi nästan för öppna mot varandra och han ber fortfarande om råd och jag älskar när han gör det. Vi kan fortfarande se på varandra med nästan hatiska blickar men nu vet vi att vi verkligen bryr oss om varandra.
Martin har inte samma intressen som de flesta andra femtonåringar, visst han drar väl runt och testar dumma saker men han är järgare, varje chans han får under hösten och vinstern åker han med pappa till skogen. Det är det bästa han vet. På sommaren när han inte kan jaga är han med i en fiskeklubb och lägger ned hela sin själ i det istället. Martin har den bredaste östgötskan man kan tänka sig och framstår som en ashård kille men är egentligen en riktigt mjukis. Även under de 90% av tiden vi är osams så älskar vi varandra. Vi är ju trotsallt syskon.

Erik är den yngsta lillebrodern, han är född 1997. Han är en blond spinkig och blåögd sportfåne som spelar fotboll och innebandy. Han har kanske världens största fötter för sin ålder. Erik är dock bra i alla sporter, nån jävla sjuk gen han fått. Men man ska väl inte klandra honom för det, han är kapten i både fotbolls och innebandylaget. När Erik vaknar på morgonen lever han i en helt egen bubbla tills han fått läsa sporten i tidnigen och bläddrat igenom alla sportkanaler på text-tv. Pappas hysteri om text-tv har skadat Erik tror jag. Erik är en sån söt, väluppfostrad, försiktig och om omtyckt kille egentligen. Men när han är hemma är han ofta som en ond liten bortskämd parasit som får som han vill och vet hur han ska hanskas med mamma, ja Erik är den mest bortskämda i familjen och jag törs inte ens tänka på hur det kommer bli när varken Maritn eller jag bor hemma efter sommaren.
Erik har tre intressen när han inte tränar. Sitta framför sitt Fifa och vinna match efter match, fixa lag och spela bandy på baksidan, helst tills han dör om han fick. Och att stanna på Godishuset i Motala på vägen hem från mormor. Han har all energi i världen min bror. Och älskar uttrycket "tjänster och gentjänster" men håller sällan vad han lovar. Jag har inte förstått att lilleman börjat högstadiet än, han är ju så liten. Erik vet redan nu att han ska gå fotbollsgymnase sen och bli fotbollstränare i någon av de stora ligorna, även fast drömmen är den mest osannolika så får han gärna ha sina små drömmar min lille Erik.

6 min dag

jul nummer ett













5 min första kärlek
Frej är en ganska lat grabb som är söt när han skrattar åt sina egna skämt, har en stor förkärlek till sport och Island. Han trivs bra som en riktig mammas-pojke vilket han är. Han har kanske världens goaste blonda lockar. Han var bra på att ha nära tjejkompisar och göra mig svartsjuk. Töntmalin. Men han skrattde mest åt mig som tur var. Han är bra på att laga mat, han anser själv att han är bra på allt annat också hehe. Våra mammor hade och har fortfarande en förmåga att tycka om varandra. Frej var mitt första pirr upp över öronen och jag tror inte vi var ifrån varandra en dag under den sommaren. Vi försökte ta kanske tusen pussbilder en kväll och lyckades inte med en enda. Frej besitter nog det godaste sinnet jag vet, han skulle få dåligt självförtroende upp över öronen om han gjorde någon illa. Vilket jag inte tror han gjort nån gång.
Jag fick nåt bakslag en kväll och tog slut på kärleken. Ångrade mig lika kvickt men fick stå mitt kasst.
Det var den första, den fina, den var då och nu är vi här. Och idag är vi kompisar, pratar med mer eller mindre mellanrum. När det passar osånt.
