Malin Mattsson

Här kommer ett kortare svar på en fråga som dyker upp minst tio gånger om dagen,
som jag samtidigt har försökt att undvika.



VAD HAR HÄNT MED DIN LILLEBROR?

Min äldsta lillebror Martin, han är fjorton. För ungefär tre veckor sen fick han feber och halsfluss sedan pencilin mot det. Två dagar senare på natten fick han kraftig magkramp och slutade inte kräktas. Självklart tänkte vi att -Han har ju inte kunnat äta något på hela dagen. Det är antagligen därför. Men efter två ytterligare två smärtsamma timmar utbryter han bokstavligen själv "Mamma, det är går inte jag måste till sjukhuset tror jag". Så in far dem mitt i natten till akuten där alla symtom tydde på olika saker, de tryckte, klämde, kände och tog ultraljud osv på den där onda magen. Till slut kom de fram till nästa morgon att det var blindtarmen, vilket inte är farligt och inte alls ovanligt ju. Förbereder för att ta bort blindtarmen, men under operationen upptäcker de att blindtarmen är inte bara infekterad utan den har spruckit i magen och det har bildats varbildningar bakom den spruckna blindtarmen. Detta gör att operationen tar dubbelt så lång tid, vilket gör att risken för att få en stor infektion i magen ökar grovt när den är öppen så länge. De fick till slut hela blindtarmen och de små varbildningarna och jag åkte för att hälsa på min lille nerdrogade bror dagen efter. Han låg kvar för observation och antibiotika i ett par dagar och fick till slut komma hem. Dock mådde han som en påse skit och kunde inte göra ens en smula. Två dagar efter det blir han mycket sämre igen med feber och han får blir inlagd med ett CNP på 260 som ska ligga under 10, han hade fått en stor bukinflammation och vätska bakom urinblåsan som de inte fick bort. Nermorfinad för smärtan gör de sedan också ett nytt ultraljud och får se en varklump stor som ett ägg i magen. Vilket innebär att han drabbats mer illa än vanligt av den infektionen det fanns risk för. Då bestämmer de sig för att enklaste sättet måste ju vara att söva Martin och bara gå in och ta bort "ägget". När de väl kommer ner dit han ska opereras bestämmer läkarna fär att han ska vara vaken under operationen och få lokalbedövning vid snittet bara. Martin mamma och pappa räknar med att han inte ska känna något efersom han fått bedövning. Tills de inser att det enda han inte känner är snittet. Så där ligger han med mamma och pappas händer på varsin sida av sängen och gråter och skriker hysteriskt, vrider sig ett kvarts varv och halvt svävar av smärta, då han känner precis allt dom gör i magen, hur dom trycker ner en slangar, snören och en stor nål som ska ta hål på ägget. När läkaren ska gå ner och trycka hål så misslyckas hon på första försöket och får bara ut en droppe av allt var. Allt hon säger är "det gör lite ont" och tror att hon ska få gå ner och göra samma sak en gång till. Då skriker Martin rakt ut och vägrar, pappa säger ifrån och tom undersköterskan bredvid tycker att det räcker. Och under tiden blir samma svimfärdig och ligger på en brits utanför. Så dom från alltså inte bort det jävla ägget utan ska bakterieolda den lilla droppen hon fick ut och se om de kan hitta rätt medicin mot det. Han får åka hem men komma fyra gånger om dagen på dags-drenering. Men han får feber under tiden han är hemma och CNP tycks inte sjunka så mycket. Så nu ligger han där inne igen och jag har sovit hos honom inatt och idag får han ett nytt ultraljud för att odlingen tar för lång tid och ska göra ett nytt ultraljud för att kanske denna gången sövas och ta bort ägget helt och hållet. Och efter de veckorna som gått finns det knappt något kvar av honom då han gått ner så mycket i vikt.

Det gör ganska ont att veta om och se att ens lillebror mår såhär dåligt, samtidigt som, iallafall jag vill sitta och gråta lite då och då så kan man inte det eftersom det är om honom det är synd och inte sig själv. Även om vi vet att han kommer bli bra har han haft alldeles för mycket otur dom här veckorna och processen tar så oerhört lång tid. Det tar hårt psykiskt på både mamma pappa erik och mig, men främst martin när det är såhär.
Så just nu så längtar jag bara efter att han ska få komma hem och må bra <3

Som jag sa är det här den korta verisionen men det räcker gott och väl.