Malin Mattsson

Jag har två syskon, två småbröder som inte är så små längre men de är åtminstonde yngre än mig även om snart bägge två växer om mig.. Mina börder heter iallafall Martin och Erik och är varandras raka motsatser när det gäller allt.

Martin är den äldsta, född 1995. Alltså 15 år så ska börja gymnasiet efter sommaren, i Nyköping så då flyttar han. Martin är en fantastiskt lat och bekväm bror, gör allt för genvägar och har bortförklaringar till allt. Han är den största skåpsätaren i familjen men går ändå inte upp i vikt det minsta. Han är en lång smal grabb med en stor kalluffs på huvudet och riktig tonårshy. När han är på bra humör är han en riktig charmknutte men kan ändra humör lika ofta som han byter kalsonger (för ofta). Martin och jag kunde se på varandra med hat i blicken och var rätt hemlighetsfulla och låtasades att vi inte brydde oss om varandra tills förra året då Martin blev sjuk och flyttade in på sjukhuset för en längre vistelse. Under många nätter när jag sov hos honom öppnades en lite annan värld bland landstingslarkan, sladdar, apparater och nålar. Martin och jag började prata och upptäckte då hur mycket vi inte visste om varandra när det gällde typiska tonårssaker vi hade gemensamt, han frågade mig plötsligt om råd. Det var något nytt. Under tre dagar när det var som värst när han hade respirator och vi inte kunde ha någon kontakt mer än att hålla handen så började jag uppskatta honom hur mycket som helst mer än jag gjort tidigare, när han sedan upptäckte det så uppskattade han mig tillbaka. Nu är vi nästan för öppna mot varandra och han ber fortfarande om råd och jag älskar när han gör det. Vi kan fortfarande se på varandra med nästan hatiska blickar men nu vet vi att vi verkligen bryr oss om varandra.
Martin har inte samma intressen som de flesta andra femtonåringar, visst han drar väl runt och testar dumma saker men han är järgare, varje chans han får under hösten och vinstern åker han med pappa till skogen. Det är det bästa han vet. På sommaren när han inte kan jaga är han med i en fiskeklubb och lägger ned hela sin själ i det istället. Martin har den bredaste östgötskan man kan tänka sig och framstår som en ashård kille men är egentligen en riktigt mjukis. Även under de 90% av tiden vi är osams så älskar vi varandra. Vi är ju trotsallt syskon.



Erik är den yngsta lillebrodern, han är född 1997. Han är en blond spinkig och blåögd sportfåne som spelar fotboll och innebandy. Han har kanske världens största fötter för sin ålder. Erik är dock bra i alla sporter, nån jävla sjuk gen han fått. Men man ska väl inte klandra honom för det, han är kapten i både fotbolls och innebandylaget. När Erik vaknar på morgonen lever han i en helt egen bubbla tills han fått läsa sporten i tidnigen och bläddrat igenom alla sportkanaler på text-tv. Pappas hysteri om text-tv har skadat Erik tror jag. Erik är en sån söt, väluppfostrad, försiktig och om omtyckt kille egentligen. Men när han är hemma är han ofta som en ond liten bortskämd parasit som får som han vill och vet hur han ska hanskas med mamma, ja Erik är den mest bortskämda i familjen och jag törs inte ens tänka på hur det kommer bli när varken Maritn eller jag bor hemma efter sommaren.
Erik har tre intressen när han inte tränar. Sitta framför sitt Fifa och vinna match efter match, fixa lag och spela bandy på baksidan, helst tills han dör om han fick. Och att stanna på Godishuset i Motala på vägen hem från mormor. Han har all energi i världen min bror. Och älskar uttrycket "tjänster och gentjänster" men håller sällan vad han lovar. Jag har inte förstått att lilleman börjat högstadiet än, han är ju så liten. Erik vet redan nu att han ska gå fotbollsgymnase sen och bli fotbollstränare i någon av de stora ligorna, även fast drömmen är den mest osannolika så får han gärna ha sina små drömmar min lille Erik.