10 det här får mig att gråta
Förut så grät jag jämt, åt allt. När jag kände att det var länge sen jag grät, så grät jag. Jag grät åt glada filmer, åt ledsna filmer. Dumma stunder men också sånna fina och romantiska stunder och saker. Gamla bilder. Minnen. När något gick mot min vilja, någon gav mig en dömande blick, jag fick en tillsägelse av mamma. Jag kunde gråta mig till söms för jag låg och tänkte på bara dåliga saker, som om jag ville gråta. Jag grät varje dag när Martin var sjuk, när gammelfarmor sa hejdå i somras och när jag blev sviken av någon jag tyckte om. Jag grät för att jag fick ångest för skolan, när jag satt och pluggade och det inte gick bra. Jag fick tårar som på beställning. Jag kunde tycka att det var som en lättnad att gråta ibland. Jag har aldrig gråtit och varit så känslig som de senaste två åren.
Men när vi började skolan igen efter i somras så kan jag räkna dom gånger jag börjat gråta sen dess. Jag har som en spärr, det kommer inga tårar, det är som om de tagit slut. Jag kan knappt gråta längre. Jag har blivit okänslig och jag vill inte vara okänslig, inte helt och hållet. Nu låter det kanske som om jag vill gråta och tycker synd om mig själv som inte får böla varje dag. Men nej, det har funnits dom gånger jag ville känna den där lättnaden i tårarna, så kommer dom inte.
Det enda tillfället är när jag skrattar mig till tårar, det funkar fortfarande. Och jag nöjer mig med det.
